... är när folk inte kan respektera tysta minuter.
Jag var inne på H&M på lunchen och där ropade de ut i högtalarna att de skulle hålla en tyst minut med anledningen av det som hänt i Oslo.
Är folk tysta? Nej!
De flesta var det såklart, men det var en man som stod och babblade med sin tonåriga dotter (gissar jag att det var) helt oavbrutet. Snacka om att inte ens reflektera över att det är KNÄPPTYST i butiken och ingen rör sig typ. Jag hade lust att gå fram och ge honom en rak höger.
Det är någonting med tysta minuter (ja det är klart Pernilla. Det kanske är därför man har dem? Döööh.). Det är som att tiden står still.
När vi var på Sonisphere i London var det 2 tysta minuter för Payl Gray (Slipknot).
Alla dessa tiotusentals människor som bara står och är tysta,och sen applåderna och jublet efteråt.
Jag får gåshud, och tårar i ögonen.
En av de absolut värsta tysta minuterna jag varit med om var i Roskilde år 2000.
Efter olyckan under konserten med Pearl Jam där 9 personer dog anordnades det tysta minuter varje dag resten av festivalen.
Sista kvällen gick ett fackeltåg, genom en knäpptyst publik på ca 50 000 pers, mot scenen. Det var många tysta minuter det.
Om det var gripande?
Eh. Ja.
Om det fanns ett enda torrt öga där?
Skulle inte tro det.
Hu. Ja, det här var ju upplyftande va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar